Jag är deprimerande fast uppe på berget. Vet ni hur hårt det känns? Mitt bra, roliga liv har jag tyvärr mest utanför dethär huset och nu känns det verkligen långt, långt härifrån. Jag kommer inte kunna gå på franskan idag och ännu värre, jag kan inte ens ta min bil till verkstan för att byta däck. DEPPIGT. Finns ingenting i hela världen som skulle kunna göra mig glad nu. Jag vill bara kunna åka som jag vill, när jag vill! ÅHH.
Igår när jag skulle hämta Sacha på dagis var det ett barn som sa: "Mamma, vem är det?" varav mamman svarar: "Det är mamma till någon av barnen här." SER JAG UT SOM EN MAMMA?!?!?!?!
Om vi nu ska vara lite positiva så har jag åtminstone kommit på hur man tänder lampan i Sachas rum. Efter snart fem månader. Jag måste vara rätt bra jag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar